Sparkar i slasket och tror jag gillar. Väcker avund till de som verkar le åt det mesta då jag i full färd att gnida svärtan mot nya duken. Fingrarna glöder då penseln trycker sig mot händer på upptäcksfärd - lite här också - hårdare. Sprider sig värmen i kroppen, så känns det och - ännu en erövring av det lata stycket som fortfarande har fräckheten att slå följe där jag går - bort! Ler långsamt och hör fast takt från hyllan där built to last sprider sig ut i hela min kropp -

Snön har skapat ännu ett drömlandskap att fnissigt förlusta sig i. Skapelsens kraft är stor - ofattabar och ständigt överraskande i alla dess uttryck för oss människor så små - så små. I ateljen väntar nya dukar att täckas av smärtans - det fördolda - det undvikande - det som vill ut men som kräver allt. Väntar på avstånd - känner kraften och nyfikenheten som drar i varje skrymsle jag så krampakigt håller kvar. Undrar stillsamt varför - när ögat redan sett en skymt av detta.

Medvind stark i ryggen. 7 kg i däcken och jag flyger. Njuter känner och benen drar villigt pedalerna i en kraftfull dans. Hem! Mot det ensamma utmanande - grottan. Att igen möta sig själv för att kanske kanske våga sätta ner tån i det glömda outforskade. Det som ändå lockar och kanske sår ett frö till böngrodden - sträcker sig över molnen och strax där ovan. Nyfiken men inte alltid mogen, Stark men svagheten vinner ofta. Märka att mina verk som sakta visar sina dolda sidor gl